Global Housewife

Igår bjöd Max in lite folk som han jobbar med och jag fick känna mig social för första gången sedan vi flyttat ner. Min gamla skoltyska fick även den lite övning, och så spanskan såklart. Tänk ifall jag hade vetat detta när jag satt där i skolbänken och tragglade tyska verb, hur mycket bättre hade jag inte blivit då? Vad frustrerande det måste vara att vara lärare i tyska, ett så aggressivt språk, med så (mestadels) ointresserade elever.

I vilket fall så ställde vi till med party efter att jag hittat en trevlig tjej som barnvakt. Hon kan både svenska, engelska och spanska, har bott i Sverige och nästan överallt. Perfekt och hur trevlig som helst, vilken lättnad. Dessutom blir hon inte så lätt irriterad över oljud. Mina ungar är mina älsklingar och väldigt väluppfostrade (ifall jag får säga det själv), men de bara älskar saker som låter. Ibland önskar jag nästan att jag vore döv på åtminstonde ena örat.

Tillbaka till partyt. Jag förundras över hur lätt jag kan få både vänner och ovänner. Det är iallafall inget konstigt att jag är hemmafru i den här delen av världen, som det är i Sverige, så den stötestenen slipper jag. Men vilka otroligt konservativa åsikter en del ska ha! Nej, jag kan inte hålla med om att relilgionsundervisningen i skolan bör öka för att ge barnen mer moral, jag anser ju själv att religionsundervningen kan vara nyttig ifall man får lära sig om ALLA religioner, men eftersom de förespråkar endast en religion så får vi ju snarare en moralsminskning. Ensidig fokusering på en religiös föreställning ger ett avskyvärt samhälle med människor som inte förstår skillnaden på kunskap och tro. Tror är något man gör innan man vet!


Oj, vilket raljerande det blev, jag får som sagt lätt ovänner... Jag träffade ändå en person som höll med mig, tänka sig och vi ska ut och äta lunch nu i nästa vecka. Det ska bli jättehärligt att äntligen få lite vuxna diskussioner och jag har ju dessutom hittat en trevlig barnvakt. Det tråkiga är att hon jag ska luncha med inte har några egna barn, så då känns det lite konstigt att kombinera. Det börjar kännas som om jag är ovanligt tidig med mitt liv, både barn, man och en resa runt jorden innan jag ens fyllt 30. Hon är lika gammal och är förlovad, borde jag också varit där, eller har jag bara bråttom?

Efter några dagar på marken förvånas jag återigen över ett lands affärer och stormarknader, eller kanske avsaknaden av stormarknader. Det känns lite jobbigt att jämt gå till tio ställen för att få ihop ingredienser till en middag, det är sjukt vad jag kan sakna ett överfullt MAXI, eller bara ett enkelt Willys. Fast å andra sidan vet jag med säkerhet att köttet är färskt här, trots värmen.

Vi har lyckats testa vårt fina "säkerhetssystem" idag. Det skyddar mot fotbollar av plast! Tvillingarna var ute och spelade på gården när det helt plötsligt blev ett ruskigt liv, så nu har jag fått leta upp även ett elfte ställe att handla, ett ställe där de säljer platsbollar. Skönt att veta att det är någon fart i de där flaskorna iallafall.

Max har haft miljarder med saker att göra på sista tiden. Hade jag inte haft ungarna hade jag blivit något galen, men det känns lite tråkigt när man druckit te i en timme (på låtsas) och sedan ska försöka stå upp igen, fy vad jag blivit stel i kroppen på senaste tiden! Rena rama pensionären, nästa flygtur får jag nog ha bruna korviga stödstrumpor på benen, jag riktigt ryser. Men å andra sidan så har nog en pensionär inte koll på vad alla små nickande fjantsöta plastdjur heter, där är jag rena ungdomen. En konversation med någon vuxen emellanåt hade däremot inte varit fel, jag måste bättre på min spanska och ta tag i min umgängeskrets, hola amigos, eller något...

Nu är det mycket som varit på gång, flytt, födelsedagskalas och städning, städning, städning. Tvillingarna hade kalas nyligen och det var ett riktigt ståhej. Men den som köpte dem varsin extremt högljudd gräsklippare i plast vill jag bara förbanna. Som tur är de nu efter flytten "kvarglömda" i trappuppgången hos den där jobbiga grannens ungar. Jag skrattar mitt grymma skratt hela resan neråt över jordklotet. HAhaha. Grannfrun var verkligen extremt jobbig och den jag kommer att sakna minst, jämt skulle det lånas mjöl, socker, ett ägg (inte konstigt att hennes barn var så feta, så mycket som hon bakade.) och jämt gick hon in med skor som gjorde svarta märken i mitt fina golv. Jag gillar verkligen inte den seden, att ta av skorna som i Sverige är faktiskt att föredra.

Tillbaka till kalaset, vi köpte en stor tårta som luktade pyton, men den såg iallafall fin ut och smakade gott enligt de som vågade smaka. Den yngste blev väldigt ledsen över att inte få några paket och alla undrade varför vi inte hade köpt några till honom, men varför skulle vi? Mitt motto är inte att skämma bort mina barn.

Vad gäller städningen så tyckte alla att vi skulle anställa någon immigrant för att göra jobbet typ gratis, men jag kan verkligen inte stödja det tänkandet, så nu är mina händer sönderskrubbade på grund av min politiska ståndpunkt. Men samtidigt, bättre att det är jag eller någon som vi underbetalt. Fatta hur skitigt ett badrum kan bli när man har badkar egentligen. Hur ofta städar du själv bakom ditt eget? Uuh!

Flytten gick faktiskt över all förväntan, vi hade ju inte några direkta möbler med oss, utan mest kläder och dukar, handdukar, lakan och massvis av småsaker. Jag förbannar mig själv varje dag att jag äger så mycket som jag gör ändå. Behöver jag verkligen alla kläder, alla småsaker, alla ungarnas leksaker, allt onödigt egentligen? Känner du också ibland att du bär omkring på för mycket bagage?

Nu bar det av igen, dags att leta ny bostad i en ny stad i ett nytt land. Bestämde oss för ett hus igår, med rejält säkerhetssystem (!) eller snarare krossade glasflaskor på den höga muren. Som om lite glas kan hindra folk, jag har till och med själv gått på glas, eller stått. En hel hög var det dessutom, vilket är att föredra i jämförelse till den enskilda glasskivan jag stod på när ungarnas helikopter slog sönder min vas med rosor. Det var en snygg krasch, men inte fullt lika kul att städa upp.

Hela flygturen satt jag och fundera över vad som händer ifall vingarna skulle flyga av. Tvångstankar är nog numera en del av min vardag, jag kan riktigt se framför mig hur vingen slits upp och liksom bara tappar fart och försvinner ner och bakom planet. Obehagligt värre.

Jag funderade på ifall jag ska bry mig, men jag kan inte låta bli att undra hur FRA tolkar det jag skriver. Det här borde väl vara exempel på information som skickas över Sveriges gränser. Snart har de letat upp mig och kommer inhoppande genom fönstrena , i sådana där linor, med dragna vapen och arresterar mig. Vilket är en sak till jag ser framför mig. I vilket fall tror jag knappast att de där glasflaskorna hindar dem.

Jag bannar mig själv att jag tog den där sista drinken igår. Max har gett ungarna en radiostyrd helikopter och ljudet från den gör att hela mitt huvud vibrerar. Kanske kan jag sätta i gamla batterier i kontrollen efter lunch och skylla på att vi inte har fler.

Evenemanget vi var på var lyckat iallafall, fastän alla såg ut som om de skulle på begravning. Jag trodde nästan Bush hade fått längre mandatperiod så sorgeklädda alla såg ut att vara. I vilket fall så fick de in lite pengar och jag har återigen glömt vad det var för ändamål. Hur svårt ska det vara att ha koll egentligen? Kan man bli senil redan som 27-åring?


UPPDATERAT: Ungarna vet visst var vi har batterierna, det känns som att gömma godis. Jag ska nog lägga batterierna på samma ställe som godiset, men där ligger två visselpipor också och tre leksakspistoler redan. Jag får nog hitta ett störra gömställe.

Jag försöker minnas när jag senast hade en ledig dag. Idag tar jag det visserligen relativt lungt, har enbart barnen att se efter och ett evenemang ikväll. Mitt minne har börjat svika mig, glömmer alltid namnet på alla tillställningar, hur gärna jag än vill vara insatt och bryr mig om vad pengarna går till. Ikväll gäller det någon sjukdom och jag måste ha en svart klänning på mig. Varför ska man ta ut sorgen i förskott? Är det inte lite makabert?

Igår lagade jag en sjutusan till middag, levande ljus och hela baletten. Max kom hem i tid dessutom, bygget han var på denna gången håller tidsschemat, kan ni förstå vad spektakulärt det är i vår värld? Men förstå att det är mycket knepigare att laga till en fin middag här än vad det är hemma. Det är jättesvårt att köpa ett kilo oxfilé, för ingen vet hur mycket ett kilo är, eller förstår när jag förklarar. Hur svårt är det att byta måttsystem, inte särskilt anser jag, för SI-systemet är sjukt mycket smidigare.

Varför känns det alltid som att stå på ett AA-möte och erkänna sin alkoholism när folk frågar vem jag är. Blickarna som vandrar över mig är nästan 100% av gångerna desamma. Jag tror inte att jag är något för att min man tjänar storkovan och vi bor på de mest fantastiska platser, jag VET att jag är något. Jag har läst på fina universitet jag också, jag har fött barn som vanliga människor, jag har bestigit Mount Blanc, besökt en kompis i koma och kört E4 förbi Vättern och glatt mig över utsikten. Jag är både en vanlig människa och mig själv. Och mig själv, det är någon att skriva om det!